©

2007-02-18 ♥ 16:11:29 | Kategori >> Allmänt | KOMMENTARER (1)

Jag tillbringade mitt sommarlov på dårhuset, där jag lyssnade på hur de andra dårarna skrattade och skrek bara för att få tiden att gå. Normala människor verkar inte förstå hur skönt det kan vara att vara tokig ibland, och det tycker jag är sorgligt. Människor i den normala världen måste möta verkligheten varje dag, och verkligheten är för det mesta grå och ful, tiden rör sig bara i en riktning och dörrhandtag kan inte prata. Riktiga dårar behöver inte stå ut med sådant. Vi kan göra vår egen värld precis så vacker som vi vill att den skall vara, eftersom den måste göra det vi säger till den att göra.
Det är väl häftigt?
I dårarnas värld är ingenting verkligt, så vi kan ändra allt som vi inte tycker om. Om dagen är vacker kan vi få den att vara i tusen år, om den är ful kan vi bara göra oss av med den. Om solen lyser för starkt kan vi skicka in den på sitt rum, och om stjärnorna är för svaga kan vi säga till dem att lysa starkare, och då gör de det, bara för att göra oss glada.
Det är det som gör dårarnas värld så mycket trevligare än de normalas värld. Vår sanning viftar på svansen och slickar våra fingrar - deras sanning morrar och bits.
Ibland - ibland - tänker vi som befinner oss i dårarnas värld på den normala världen, och vi tycker väl att det kunde vara kul att besöka den då och då, men vi skulle verkligen inte vilja bo där. Den är helt enkelt för desperat och ful, och normala människor verkar aldrig få de saker de vill ha, hur mycket de än försöker, och det är väldigt sorgligt.
Människor från den normala världen brukade besöka oss på dårhuset emellanåt, men de var verkligen inte särskilt roliga. De såg alltid så allvarliga och bekymrade ut, och de skrattade nästan aldrig. Normala människor verkar inte kunna se världen som vi dårar ser den, så de har ingen som helst aning om hur rolig den är. De verkade aldrig kunna slappna av, och de fick något vilt i blicken varje gång någon dåre längre bort i korridoren började öva sig på att skrika. Vet de inte om att skrikandet är en skön konst? I dårarnas olympiska spel är det alltid den som skriker högst som tar hem guldmedaljen.
Nu har jag flyttat tillbaka till de normalas värld, och jag vet att jag borde vara allvarlig och aldrig skratta, men ibland - ibland - skriker jag lite, av nostalgiska skäl. Fast jag anstränger mig för att skrika artigt. Det är inte snällt att väcka grannarna i de normala människornas grå värld. Men ett och annat litet tyst skrik är faktiskt inte så störande, och jag sover alltid bättre om jag får skrika av mig.
Och när jag sover drömmer jag ibland om dårarnas värld. Mitt dörrhandtag sjunger för mig, mina vägger håller hårt om mig och jag svävar ovanför himlen och tittar ner på de normala människornas desperata, sjaskiga och fula värld, där alla är allvarliga och bekymrade och aldrig någonsin skrattar.
Och då skrattar jag.

Lite ur  boken Reginas sång och lite av migsjälv.