©

2010-11-13 ♥ 21:05:17 | Kategori >> Allmänt | KOMMENTARER (0)

Herregud. Mitt första påbörjade blogginlägg höll på att sluta i katastrof, tur att jag aldrig la upp den. Tur att Cissi ringde och fick mig på bättre humör. Mitt liv är i och för sig lika miserabelt och hemskt, men det kunde kanske vara värre (med betoning på kanske.) Jag måste sluta med parenteser. Nu är det slut på godis, får väl fortsätta hinka i mig julmust. Kul, verkligen.

Alltså, jag måste skärpa mig! På riktigt. Med allt. Måste dra ner på min bitterhet och mitt hat mot allt. Demonstrationen mot mitt liv. Men det är det jag alltid haft. Jag är van vid att ha det så. Det hör till min personlighet att vara bitter. Ändå så känner jag själv att det blir för mycket ibland, det måste finnas en gräns. Och varför tar jag mig aldrig i den beryktade kragen på riktigt och gör något som jag borde göra? Men hur? Ska jag gå Anger management? Idag blev jag nästan rädd för mig själv när jag slängde mobilen med all kraft i väggen så att jag fick plocka upp den i sex bitar. Nu fungerar den som den ska i alla fall. Det var bara själva chocken över handlandet som gjorde mig rädd. Jag hade även lust att sparka ner allt från bordet, skall erkännas, men jag la ändå band på mig med tanke på grannar osv. Alltid något. Kunde jag skulle jag krama ihop mitt liv till en boll och kasta ut genom fönstret, så kanske någon skulle hitta det på vårkanten någon gång. För att kasta det i en soptunna (tänk på miljön!) För vad gör man annars med en livboll man hittar på gatan? Livboj, det skulle jag behöva, något att klamra mig fast vid. Eller så gör jag bara som jag borde; endast vara beroende av mig själv.