©

2007-02-22 ♥ 12:54:09 | Kategori >> Allmänt | KOMMENTARER (3)

Idag hatar jag världen! Idag hatar jag ALLT! Jag vill inte vara på Folkets hus, allt är så jävla inrutat och tråkigt. Sen, när man vet vad man måste göra så blir det bara ännu värre. Nu ska jag ringa samtal till två  gubbar (orkar inte) sen ska jag skriva en notis och en artikel. (orkar inte) Jag ska skapa en användare på match.com och försöka få tag på nån desperat jävel som vill ha med mig att göra. Jag vill inte vara singel, det är äckligt. Orkar inte ragga på krogen, det är bara skit där, NOTHING LAST!! Jag vill fan ha nåt seriöst igen, men VARFÖR VILL INGEN HA MIG?! Jag vill ha alla.
Jag vill till Falun, jag vill till cissimitrasofieelintim, jag saknar er, allihopaaa!

2007-02-18 ♥ 16:11:29 | Kategori >> Allmänt | KOMMENTARER (1)

Jag tillbringade mitt sommarlov på dårhuset, där jag lyssnade på hur de andra dårarna skrattade och skrek bara för att få tiden att gå. Normala människor verkar inte förstå hur skönt det kan vara att vara tokig ibland, och det tycker jag är sorgligt. Människor i den normala världen måste möta verkligheten varje dag, och verkligheten är för det mesta grå och ful, tiden rör sig bara i en riktning och dörrhandtag kan inte prata. Riktiga dårar behöver inte stå ut med sådant. Vi kan göra vår egen värld precis så vacker som vi vill att den skall vara, eftersom den måste göra det vi säger till den att göra.
Det är väl häftigt?
I dårarnas värld är ingenting verkligt, så vi kan ändra allt som vi inte tycker om. Om dagen är vacker kan vi få den att vara i tusen år, om den är ful kan vi bara göra oss av med den. Om solen lyser för starkt kan vi skicka in den på sitt rum, och om stjärnorna är för svaga kan vi säga till dem att lysa starkare, och då gör de det, bara för att göra oss glada.
Det är det som gör dårarnas värld så mycket trevligare än de normalas värld. Vår sanning viftar på svansen och slickar våra fingrar - deras sanning morrar och bits.
Ibland - ibland - tänker vi som befinner oss i dårarnas värld på den normala världen, och vi tycker väl att det kunde vara kul att besöka den då och då, men vi skulle verkligen inte vilja bo där. Den är helt enkelt för desperat och ful, och normala människor verkar aldrig få de saker de vill ha, hur mycket de än försöker, och det är väldigt sorgligt.
Människor från den normala världen brukade besöka oss på dårhuset emellanåt, men de var verkligen inte särskilt roliga. De såg alltid så allvarliga och bekymrade ut, och de skrattade nästan aldrig. Normala människor verkar inte kunna se världen som vi dårar ser den, så de har ingen som helst aning om hur rolig den är. De verkade aldrig kunna slappna av, och de fick något vilt i blicken varje gång någon dåre längre bort i korridoren började öva sig på att skrika. Vet de inte om att skrikandet är en skön konst? I dårarnas olympiska spel är det alltid den som skriker högst som tar hem guldmedaljen.
Nu har jag flyttat tillbaka till de normalas värld, och jag vet att jag borde vara allvarlig och aldrig skratta, men ibland - ibland - skriker jag lite, av nostalgiska skäl. Fast jag anstränger mig för att skrika artigt. Det är inte snällt att väcka grannarna i de normala människornas grå värld. Men ett och annat litet tyst skrik är faktiskt inte så störande, och jag sover alltid bättre om jag får skrika av mig.
Och när jag sover drömmer jag ibland om dårarnas värld. Mitt dörrhandtag sjunger för mig, mina vägger håller hårt om mig och jag svävar ovanför himlen och tittar ner på de normala människornas desperata, sjaskiga och fula värld, där alla är allvarliga och bekymrade och aldrig någonsin skrattar.
Och då skrattar jag.

Lite ur  boken Reginas sång och lite av migsjälv.

2007-02-16 ♥ 21:23:02 | Kategori >> Allmänt | KOMMENTARER (1)

Jag rörde visst runt i några hjärtan med mitt förra bloggande. Men jag ville bara skriva nåt fint som var bara till er. Det känns som att jag skulle kunna skriva en hel bok om det, men då skulle jag nog gråta ihjäl mig.

Nu är jag hemma hos mamma. Emma är lite ledsen ikväll. Då blir jag också ledsen. Men jag försöker vara glad, försöker vara stark. För jag mår helt okej nu. Jag kan tyvärr inte säga att jag mår jättebra tror jag, men jag har det mesta under kontroll. Till och med magen hänger med hyfsat.

Jag gjorde prov i samhällskunskap imorse. Det är såhär att man fick ha högst fem fel för att bli godkänd. Ja-a då, jag hade sex fel, såklart. Det kan inte finnas mer otur i mig ibland alltså. Men nu har jag i alla fall haft turen att träffa Anna. Jag tycker så mycket om henne. Tänker på henne hela tiden och saknar henne. Det är verkligen sant. Jag vill vara hos dig hela tiden Anna <3

2007-02-08 ♥ 21:08:13 | Kategori >> Allmänt | KOMMENTARER (3)

Jag är dålig på att blogga, jag vet. Men jag vet oftast inte vad jag ska skriva här. Vad jag vill att andra ska se, mm. Men jag vet att jag måste börja lita lite mer på folk. Jag måste fösöka att inte vara så negativ jämt.
Jag är hemma hos mamma nu. Jag misstänker att mamma är ledsen. Jag ska åka till Falun igen på lördag, och då blir hon så ledsen. Hon vill ha mig hemma jämt.
Jag hatar att jag sitter här framför datorn hela tiden. Men vad ska jag göra då? Vad ska jag göra?
Jag är så rädd för allt. Jag gick nyss in och duschade. Men så fort jag ställer mig under varmvattnet så börjar tårarna rinna. Duschen är det bästa stället att gråta på. Då känner man inte tårarna och kan låtsas som att dom inte finns. Jag grät för lite olika grejer. Den största anledningen var för Cissis skull, faktiskt. Jag tänkte på hennes sovljud, hennes snarkningar, hennes dåliga morgonhumör, hennes skratt, hennes gråt. Allt! Och då började jag gråta. För snart kommer jag inte få somna till det nåt mer. Snart ska vi bli vuxna och ge oss ut i en annan värld. Två olika världar. Då kommer jag tappa andra halvan av migsjälv. Cissi är det bästa och dyrbaraste jag har. Jag kommer aldrig, och vill inte heller, träffa nån som henne. Hon är min bästa vän, genom eld och vatten. Skulle hon försvinna så skulle det inte finnas nåt kvar av mig.
Tack för att du finns, Cecilia <3
Tack Mitra <3
Tack Sofie <3
Tack Elin
Tack  Anna <3
Tack Joanna, min syster genom eld och vatten <3
Tack, Lovisa, för dina snälla ord som värmer en <3
Tack David, för att vi fortfarande kan prata och vara vänner <3
Tack pappa, som stöttar och också hatar att leva ibland <3