©

2007-11-27 ♥ 11:25:41 | Kategori >> Allmänt | KOMMENTARER (0)

Jag lyckades hitta en gammal passande bild på hur jag mår just nu.
Jag önskar att jag var sådär smal fortfarande. Men det är inte det jag mår dåligt över nu. Jag svälter inte mig själv. Det är helt ofrivilligt. Jag kan bara inte äta. Jag passar på att stoppa i mig lite när det tillåts, vilket inte är ofta nu för tiden. Jag mår illa åt allt. Världen smakar skit.
Jag fick höra att jag borde skriva precis vad jag vill här på bloggen. Jag har inte bloggat så ofta nu, men nu vill jag göra det, och då tänker jag skriva precis det jag vill, det är det enda jag kräver. Vill man inte läsa skiten, så slipper man.
Igår åkte jag hit till Smedjebacken. Jag vet inte varför egentligen, men det var värt all kyla och bussar som aldrig kom igår, för jag spenderade tiden med min bästa vän nånsin, Cissi. Hon är fan det viktigaste som finns. Vad som händer, hur dum jag än är mot allt och alla, så finns hon där. Det betyder så obeskrivligt mycket <3 Jag vill bo med dig igen, Cissi, det är sanningen. Nu får jag bara gå runt och inte känna att jag inte hör hemma nånstanns. Här hos mamma har jag inget eget rum längre, det känns lite konstigt, men så är det.
Mamma sa igår att hon tyckte att jag skulle skriva mig här igen. Jag kommer inte kunna leva, jag har inga pengar. Inget jobb. Jag TÄNKER inte jobba för kommunala ungdomspraktiken där man tjänar 50 spänn om dagen. Hur fan kan Sverige vara så?! Jag hatar hela den här regeringen. Fy Fan. Jag får inga pengar från soc heller. Dom tycker att Viktor ska försörja mig. Det känns så bra att man är så mycket värd i det här landet. Jag ska fan emigrera till Spanien. Jag vet inte hur deras regering ser ut (borde kanske ha gått på internationella relationer-lektionerna i skolan ändå.) Men jag älskar verkligen Spanien, och jag läste en bok om en tjej som stack dit för att hon mådde dåligt i Sverige.
Just nu sitter jag i mammas sovrum vid datorn och lyssnar på musik som jag inbillar mig att jag mår bra till. Men i texterna lever bara gamla underbara minnen som knappt finns inom räckhåll längre. Hultsfred. Åh herre gud. Det är det enda jag lever för. Tror jag. Festivaler. Hela mitt hjärta längtar efter Hultsfred.
Nu ska jag klä på mig och gå och fika med Emma.
We all go the same way home.

2007-11-23 ♥ 11:48:05 | Kategori >> Allmänt | KOMMENTARER (0)

Allting blir så jobbigt ibland. Men det är väl bra att det händer nånting, antar jag. Idag fyller Tim 20, så det blir kalas i Falun. Det ska bli kul. Jag märker att jag inte känner mig säker på nåt längre. Jag vet knappt vart jag bor nånstanns. Jag slussas runt bland olika ställen, fast det känns ganska skönt. Min framtid känns inte speciellt klar heller. Jag ser den här helgen, eller ja, till imorgon, sen finns det inget mer. Men man får väl ta dagarna som dom kommer. Jag måste få nån slags bukt på mina känslor också. Jag känner mig som en 13-åring som springer runt och har känslor för varenda jävel just nu. Och när jag verkigen berättar för nån hur jag mår så får jag dåligt samvete. Allt låter så fel när jag öppnar käften. Kanske borde sluta med det helt.

Det finns många abstrakta sorger i mitt hjärta just nu, det här med att jag inte vet vart jag har mig själv och så vidare. Men i natt dog farmor. Det gör ont i hjärtat, men samtidigt hade det kanske gjort ondare om hon hade klarat natten. Då skulle hon ändå bara få ligga där med sin smärta och kroppsliga värk. Gud tog rätt beslut och omslöt henne i sin vagga. Nu sitter hon nog där uppe med farfar och håller honom i handen. Åh vad hon måste ha saknat honom. Han dog för över 20 år sen, och nu får dom äntligen träffas däruppe i sin himmel. Farmor är en ängel nu. Jag ska minnas henne som hon var när hon fortfarande var pigg och glad, full av liv. Jag vill inte se henne som hon ser ut nu, som ett skelett. Du kommer alltid att finnas med mig i tankarna, farmor, alltid. Och den dag jag slutar röka, ska jag göra det för din skull. För jag kommer aldrig glömma det du sa.. <3