©

2009-02-26 ♥ 21:14:27 | Kategori >> Allmänt | KOMMENTARER (0)

Jag är hemma hos mamma ikväll igen. Efter att Stefan hade åkt och jobbat så åkte jag och åt på Charlies med mamma, Emma, Tommy, Nettan och Tim. Sen gick vi och fikade.
Annars har jag mest gått runt och varit orolig för magsjuka. Jag vill verkligen åka till Falun imorgon, jag har ju gått och varit förväntansfull inför det en månad nu ju. Magsjuka får fan hålla sig borta.
Imorgon blir det i alla fall phone me (om jag inte spyr inatt)
Det ska bli sanslöst kul.

2009-02-25 ♥ 20:16:10 | Kategori >> Allmänt | KOMMENTARER (0)

Idag har jag umgåtts med mor och syster hela dagen. Vi har varit en sväng till Västerås och så vidare. När vi kom hem till Fagersta igen och jag och Emma skulle ner och köpa godis så fick jag se att hela underdelen på mina älskade stövlar håller på att  ramla bort, så jag var tvungen att tejpa ihop dom, jävligt snyggt. Och eftersom Fagersta inte har världens största utbud av skor direkt så får jag väl forsätta tulta runt i dom här skitskorna ett tag till. Ungefär tills snön och allt smuts försvinner så att jag kan köpa dom vita Fred Perry skorna jag vill ha.
Det fick bli godis på pickaboo istället för skor.

Vi har varit och fikat hos Tommy, Nettan och Tim. Jag har skitont i magen nu efter allt fikabröd.
Nu ska jag och Emma dra till gymmet.

2009-02-24 ♥ 05:17:50 | Kategori >> Allmänt | KOMMENTARER (2)

På grund av att jag gick och la mig klockan 22.00 igår så vaknade jag tidigt och sitter därför här.
Jag har vaknat flera gånger i natt av att Sokrates har skrikit i mitt huvud. Han skulle vilja att jag läste på lite bättre om honom till min redovisning idag. Fast jag vet inte om jag håller med.
Det får gå som det går. Synd bara att en halv natts sömn gick åt helvete på grund av hans inlärningsfilosofi.

I helgen blev det Green man, det var mycket trevligt. Fick sms av Sara på eftermiddagen, så jag och Stefan tog oss bort till Carro. Det var inte överdrivet mycket folk på krogen, men det var kul ändå.

Kommande helg blir det Phone me. Jag ser fram emot det väldigt mycket, tror det kommer bli skitkul faktiskt, kul att träffa vännerna igen.

Nu ska jag göra kaffe och rycka upp Stefan ur sängen :)

2009-02-18 ♥ 00:15:57 | Kategori >> Allmänt | KOMMENTARER (0)

Det har inte blivit så mycket skrivet här på bloggen på ett tag.
Jag tror att jag är rädd att lämna ut mig för mycket, jag vet inte.
Det är väl inte så mycket nytt som hänt i mitt liv egentligen. Jag slutade med medicinen. Under nedtrappningen hade jag ingen alls att prata med, vilket gjorde det väldigt jobbigt. Jag fick vara ensam med tankar och funderingar på varför jag var så yr hela tiden, varför de gamla depressiva, självdestruktiva tankarna kom upp och varför mitt humör pendlade upp och ner som en jojo. Hur jag gick från att vara en relativt snäll och förstående person, till att nästan bli aggressiv. Det var hemskt. Allt detta under en period på 3 månader. Nu efteråt har jag fått höra att det kan ta flera år att trappa ner på medicinen, jag hade faktiskt tagit den i 4 år. Varför svarade ingen läkare på mina frågor? Varför tog det 4 månader innan jag fick nån att prata med? Vid det laget hade jag lyckats sluta med medicinen själv, helt utan hjälp (eller ja, ett nedtrappningsschema fick jag av en läkare som skulle pensioneras 2 veckor efter att jag täffade honom.)

För ungefär två veckor sen kom remissen fram och jag blev tilldelad en psykolog på vuxenpsykiatrin. Det visade sig att vi bara träffades en gång, jag tyckte inte det kändes nåt bra.
Tänk om jag hade fått någon att prata med under nedtrappningsperioden, så att all min aggression och depressivitet hade sluppit gå ut över den människa jag älskar mest, Stefan. Kunde ni inte bara ha svarat på mina frågor, för då hade jag inte slutat med medicinen alls?

Nu har jag börjat träffa en kurator på ungdomsmottagningen. Hon är inte utbildad psykolog, men hon gav mig ändå genast svar på varför jag kände som jag gjorde och varför jag mådde så dåligt. (Hur kommer det sig att läkarna på psykiatrin inte kan svara på sånt här?) Hon gjorde så att jag fick träffa en läkare där på ungdomsmottagningen som förklarade för mig varför. Detta varför! Äntligen!

Jag ville verkligen inte börja med medicinen igen, men nu har jag gjort det, och det känns jävligt bra! Min älskade sambo slipper se det monster jag kan bli när det inte riktigt stämmer i mig. Det var ju medicinen som fattades. Enligt psykologerna skulle jag börja må bättre när jag hade slutat. Fan heller!
Tur att det finns ungdomsmottagningar!

Nu skrev jag ju en halv roman här, men asch. Jag måste i alla fall sluta nu, innan en kota i nacken går av, fan vad ont jag har!