©

2009-02-18 ♥ 00:15:57 | Kategori >> Allmänt | KOMMENTARER (0)

Det har inte blivit så mycket skrivet här på bloggen på ett tag.
Jag tror att jag är rädd att lämna ut mig för mycket, jag vet inte.
Det är väl inte så mycket nytt som hänt i mitt liv egentligen. Jag slutade med medicinen. Under nedtrappningen hade jag ingen alls att prata med, vilket gjorde det väldigt jobbigt. Jag fick vara ensam med tankar och funderingar på varför jag var så yr hela tiden, varför de gamla depressiva, självdestruktiva tankarna kom upp och varför mitt humör pendlade upp och ner som en jojo. Hur jag gick från att vara en relativt snäll och förstående person, till att nästan bli aggressiv. Det var hemskt. Allt detta under en period på 3 månader. Nu efteråt har jag fått höra att det kan ta flera år att trappa ner på medicinen, jag hade faktiskt tagit den i 4 år. Varför svarade ingen läkare på mina frågor? Varför tog det 4 månader innan jag fick nån att prata med? Vid det laget hade jag lyckats sluta med medicinen själv, helt utan hjälp (eller ja, ett nedtrappningsschema fick jag av en läkare som skulle pensioneras 2 veckor efter att jag täffade honom.)

För ungefär två veckor sen kom remissen fram och jag blev tilldelad en psykolog på vuxenpsykiatrin. Det visade sig att vi bara träffades en gång, jag tyckte inte det kändes nåt bra.
Tänk om jag hade fått någon att prata med under nedtrappningsperioden, så att all min aggression och depressivitet hade sluppit gå ut över den människa jag älskar mest, Stefan. Kunde ni inte bara ha svarat på mina frågor, för då hade jag inte slutat med medicinen alls?

Nu har jag börjat träffa en kurator på ungdomsmottagningen. Hon är inte utbildad psykolog, men hon gav mig ändå genast svar på varför jag kände som jag gjorde och varför jag mådde så dåligt. (Hur kommer det sig att läkarna på psykiatrin inte kan svara på sånt här?) Hon gjorde så att jag fick träffa en läkare där på ungdomsmottagningen som förklarade för mig varför. Detta varför! Äntligen!

Jag ville verkligen inte börja med medicinen igen, men nu har jag gjort det, och det känns jävligt bra! Min älskade sambo slipper se det monster jag kan bli när det inte riktigt stämmer i mig. Det var ju medicinen som fattades. Enligt psykologerna skulle jag börja må bättre när jag hade slutat. Fan heller!
Tur att det finns ungdomsmottagningar!

Nu skrev jag ju en halv roman här, men asch. Jag måste i alla fall sluta nu, innan en kota i nacken går av, fan vad ont jag har!