©

2007-01-27 ♥ 13:18:02 | Kategori >> Allmänt | KOMMENTARER (0)

Jag lever i det som har varit. Jag gör allt för att hålla kvar alla minnen. Jag har nästan slutat skriva dagbok. Det är hemskt. Jag vill verkligen inte sluta, men det känns inte som om jag har nåt liv längre. Fast det har jag egentligen aldrig haft. Men när jag läser mina gamla dagböcker så mår jag bra. På nåt sätt är jag ändå stolt över allt jag varit med om. det är ju jag. Det är mitt förflutna, det är jag som satt mig i alla de situationerna. Och det känns som att mitt förflutna letar upp mig hela tiden. Den är rädd att jag ska glömma, vem jag är kanske? Att jag långsamt ska bli nån annan, nån jag inte är.
Jag tänker mycket på Turkiet, händelserna därnere.. lyckan, skräcken, allt samlat i samma land, i samma resa. En underbar resa, och den mest skräckfyllda.
Jag tänker på när jag var inlagd också. Alla söta tjejer därifrån. Jag kände er aldrig då, men nu har jag fått kontakt med några. Dom är helt underbara, så lik en själv. Alla låtar som påminner om den tiden. Hur hemsk den var, men hur viktig den är nu. Det är det som spelar roll här i livet, det vi varit med om.
Nu lyssnar jag på within a mile of home. Det är Hultsfred 05. Jag blir så lycklig av att tänka på det. Våran resa ner, lyckan av att få komma ner. Lyckan jag delade med Mitra. Lyckan med Tommy, att få berätta och få prata med honom ordentligt. Hultsfred 06. Också underbar, men inte med samma magi som första året. Hela den gångna sommaren. Jag kommer nog alltid att älska sommaren 06 mest. Festerna, vännerna, veta att det är ens sista sommarlov nånsin. Det är mycket magi i "sista nånsin". Kommer jag träffa mina älskade vänner när den här terminen är slut? När gymnasietiden är slut. Jag orkar knappt tänka på det. det är så mycket man inte vet.
Åren med David, som är borta nu. Alla minnen. Alla dessa minnen. Förlovningen. Allt annat. Allt som varit David, allt som varit Jessica och David. kommer det aldrig mer bli så igen? Jag vill aldrig glömma det vi haft, för jag förstår att det som hände var det bästa. Vi kommer ju alltid att vara kompisar.
Nu vill jag ut och festa. Jag har så lust med det. Hur att det är Marianne's på onsdag =)

2007-01-24 ♥ 22:50:22 | Kategori >> Allmänt | KOMMENTARER (0)

Jag har legat inne sen i lördagsmorse då jag upptäckte att jag var dödssjuk och inte kunde resa mig upp.
Igår duschade jag äntligen, och klädde på mig för att försöka känna mig lite piggare. Det gjorde jag, ett tag, sen blev jag sjukare igen.. Men idag har jag varit ute i friska luften. Det var skönt. Minusgraderna stack i skinnet och lungorna. Jag har knappt rökt nånting sen i fredags så jag känner mig tom i lungorna, fast det är ju på ett bra sätt.
Nu måste jag börja göra upp listor igen, för att komma ikapp med allt.

1. Måste gå upp de två kilona jag gått ner nu när jag varit sjuk.
2. Söka APUplats.
3. Ta igen lite skolarbete.

4. Bestämma vad jag ska göra i helgen..
5. Börja käka remeron regelbundet och inte bara när jag har lust.

Kommer inte riktigt på nåt mer, men det känns som att det räcker för tillfället.

Jag är singel förresten, vill du ha mig? Usch.........

2007-01-12 ♥ 17:48:28 | Kategori >> Allmänt | KOMMENTARER (0)

Vissa dagar är man död. Vissa dagar lever man.
Jag har varit död den här veckan.
Men när jag åkte hem till mamma och Emma igår så spreds solsken i min kropp.
Då började jag vakna igen.
Men man kan nog inte tillåta sig att vakna till liv förrän man verkligen bestämt sig ordentligt.
Idag har jag inte gjort ett skit, om du undrade.
Jag vaknade, gick upp, kollade på Så som i himmelen, satt vid datorn och dog igen.
Imorgon kanske jag vaknar för då ska jag till Emmilie. Hon fyller år idag och ska ha födelsedagsfest imorgon. Det ska bli kul.

Igår kändes allt verkligen meningslöst. Man bara går förbi saker utan att lägga märke till något alls. Om jag gick förbi en kille som låg och halvdog på gatan så skulle jag kanske inte se honom. Jag skulle såklart absolut inte ignorera det, jag skulle kanske inte bara kunna se det, för sånt vill man inte se. En del skyller kanske ifrån sig när dom inte ser det de borde sett, men vissa kanske skyller på nåt annat. Jag vet inte riktigt om jag gör mig förstådd, men iså fall är jag bara van. Ingen förstår mina behov. ingen tar mig på allvar. Jag är en clown, skrattar åt allt, tills skrattet rinner av mig. Då tappar jag taget och står och skrattar utan att jag vet varför. Kanske framför en halvdöd kille på gatan. Jag ser det, jag lider med, men jag skrattar. Bara för att skrattar jag inte så finns jag inte. För vad kan egentligen finnas bakom en skrattande mun? Sorg. Jag tänker lite på Svullo nu. Hans skämt, hans skratt, hans gömda egenhat, hans gömda tårar, att ingen såg, att det inte fanns nån annan väg att ta. Jag är rädd att det kommer till mig snart. För jag förstås inte. Det är lika bra att låta mig stå där och skratta.
Vem skulle du hjälpa? En öppet blödande människa på gatan, eller en skrattande flicka med gömd sorg?