©

2007-01-12 ♥ 17:48:28 | Kategori >> Allmänt | KOMMENTARER (0)

Vissa dagar är man död. Vissa dagar lever man.
Jag har varit död den här veckan.
Men när jag åkte hem till mamma och Emma igår så spreds solsken i min kropp.
Då började jag vakna igen.
Men man kan nog inte tillåta sig att vakna till liv förrän man verkligen bestämt sig ordentligt.
Idag har jag inte gjort ett skit, om du undrade.
Jag vaknade, gick upp, kollade på Så som i himmelen, satt vid datorn och dog igen.
Imorgon kanske jag vaknar för då ska jag till Emmilie. Hon fyller år idag och ska ha födelsedagsfest imorgon. Det ska bli kul.

Igår kändes allt verkligen meningslöst. Man bara går förbi saker utan att lägga märke till något alls. Om jag gick förbi en kille som låg och halvdog på gatan så skulle jag kanske inte se honom. Jag skulle såklart absolut inte ignorera det, jag skulle kanske inte bara kunna se det, för sånt vill man inte se. En del skyller kanske ifrån sig när dom inte ser det de borde sett, men vissa kanske skyller på nåt annat. Jag vet inte riktigt om jag gör mig förstådd, men iså fall är jag bara van. Ingen förstår mina behov. ingen tar mig på allvar. Jag är en clown, skrattar åt allt, tills skrattet rinner av mig. Då tappar jag taget och står och skrattar utan att jag vet varför. Kanske framför en halvdöd kille på gatan. Jag ser det, jag lider med, men jag skrattar. Bara för att skrattar jag inte så finns jag inte. För vad kan egentligen finnas bakom en skrattande mun? Sorg. Jag tänker lite på Svullo nu. Hans skämt, hans skratt, hans gömda egenhat, hans gömda tårar, att ingen såg, att det inte fanns nån annan väg att ta. Jag är rädd att det kommer till mig snart. För jag förstås inte. Det är lika bra att låta mig stå där och skratta.
Vem skulle du hjälpa? En öppet blödande människa på gatan, eller en skrattande flicka med gömd sorg?