©

2006-10-23 ♥ 15:21:31 | Kategori >> Allmänt | KOMMENTARER (0)

Jag har en timme nu när jag inte har något alls att göra. Så jag ska skriva lite blogg, hade jag tänkt. Jag har alltid kunnat skriva som bäst när jag mår som sämst, men så är det inte längre. Tyvärr, jag vill kunna skriva för att det ska hjälpa mig. Men nu mår jag för dåligt för att kunna skriva. Jag vill inte vika ut mig, jag har aldrig känt mig naken när jag har skrivit, men så känns det nu, helt plötsligt. Ni ska inte behöva tycka synd om mig, det är inte det som är meningen. Jag skriver för att försöka hela mig själv och se ett helt sammanhang. Vad det är som är så ruskigt jobbigt vet jag inte heller om jag vill gå in på, men det är nåt så simpelt som kärlek i alla fall. Underskatta aldrig olycklig kärlek. Det är som en sjukdom. Jag känner mig sjukare av olycklig kärlek än av förkylning. Det är kanske för att det var så allt började. Sen kommer sjukdomar och piller in i ens liv, och plötsligt finns det en benämning på en. Man är sjuk, emo, deprimerad, kalla det vad fan ni vill, men jag måste få säga att jag föredrar Jessica, än så länge. Så vad häner då? Jo, lektioner skippas, sovmorgnar förekommer, massa plugg, lite bråk och längtan, längtan efter det evinnerliga, det bra, det som är värt att leva för. Jag har otroligt mycket att göra i skolan. Hela lovet kommer att bli fyllt av plugg, läsa, läsa, läsa, men ingen skönlitteratur. Körkortsteori, Candide och svenska till nationella provet. Det kommer mitt lov bestå av. Så vad är det då för vits med att längta till fredag? Vad är det för vits att längta till något alls? Jag längtar bara efter att det här skolåret ska ta slut, för efter det ska jag ALDRIG mer plugga i heeeela mitt liv. Jag ska aldrig öppna en skolbok efter det. Efter studenten, då smäller det. Just nu funderar jag mest på att lägga in mig på 68:an igen. Åh, vad jag längtar dit. Men vad blir det utan Erika, Tove och Lovisa, ingenting. Men att bara få ligga i en säng som luktar sjukhus, att få vara lite sjuk. Ligga och läsa, skriva, inte bry sig, det längtar jag efter. Någon som tänker åt en, nån som kommer och hälsa på ibland. Det här jag sysslar med nu är inte ett liv. det är bara någonting som alla måste göra. Jo, jag kan hoppa av skolan, men det känns faktiskt inte så jävla värt, i och med det jag faktiskt har åstadkommit hittills. Nu orkar jag nästan inte skriva nåt mer här. Adjö.