mitt i allt det jobbiga försöker jag finna sånt som fungerar som medicin. nu minns jag varför jag började lyssna på irländskt och punk. det får mig helt enkelt att må bra. och jag inser att jag varit ett flyg på autopilot. jag har flugit sen Molly föddes, inte vågat må dåligt och att stanna upp och tänka till. inte vågat erkänna att jag fortfarande är samma Jessica och inte bara mamma. men det ÄR jobbigt att vara mamma, speciellt när man får dra hela lasset själv. det är inte fantastiskt varenda sekund och jag har förstått att jag kan erkänna det nu. det känns skönt. nu ska jag och Molly flytta när vi får möjlighet och det känns faktiskt jättebra, samtidigt som jag känner mig misslyckad emellanåt. vi blev aldrig någon riktig familj, men nu är det jag och Molly mot världen och fan vad vi ska kämpa!
