©

Molly trotsar, utan dess like. När jag skulle hämta henne på dagis ville hon inte följa med mig hem, hon skrek bara efter sin favoritfröken Pia (som hon även gör hemma när hon är ledsen, det är inte "maaaammaaaa buhuuu", det är "Piiiiiaaaa buhuuu.") Hon skulle inte sitta i vagnen så jag fick bära henne och dra vagnen till bussen. Vi väntade först en kvart, Molly skrek, ville inte sitta i vagnen, inte vara hos mig, inte stå själv, jag höll på att svettas ihjäl, och så kommer ÄNTLIGEN bussen... och kör förbi fast jag SER att det finns barnvagnsplatser kvar. Jag pekade (nästan) finger åt busschauffören, sparkade på vagnen och skrek att jag hatar den här jävla stan. Enda positiva var att Molly blev tyst när jag skrek. En kvart till gick och så kom äntligen 12:an igen och jag ville bara kasta mig runt halsen på busschauffören som lät oss åka med. När vi kom hem gick jag och pratade med pappa i en kvart, den kvarten resulterade i att Molly vände upp och ner på en yoghurt, kastade ut hårt tunnbröd på mattan (och gick i det,) rev ur servetterna ur servetthållaren, kastade servetthållaren på golvet.. bla bla, orkar inte ens skriva om det. Det är sådär hela dagarna, och på dagis är hon en ängel. Klart hon är en ängel hemma också,  mommy's little monster <3